När man mister någon i sin närhet går ofta tanken till om man har gjort tillräckligt. Kunde jag ha ringt oftare, träffats mer, pratat och visat hur mycket personen betyder för en. 

 

Det går ett virrvarr i huvudet och ältandet börjar. 

Direkt kommer känslan att man vill ta vara på livet och sina nära och kära. Jag tror att den känslan kan vara bra att få ibland men då får man se till att göra något åt saken. 

 

Ring oftare, träffas mer, prata och visa hur mycket personen betyder för en.

 

Det är ett liv vi har. Det må vara livet efter detta som är målet och där det verkliga livet börjar (enligt min uppfattning) men ta vara på livet du har nu. 

 

Jag är tacksam att jag fick ge en kram för två veckor sen till personen som nu lämnat jordelivet och att det sista samtalet vi hade handlade om underbara minnen. Du har det bra nu. Jag vet att du fått ro och har förenats med nära och kära.

Jag försöker tänka på allt man fått vara med om och på den tiden man fick med personen istället vad man skulle gjort annorlunda. Tacksamhet.

 

Ikväll njöt jag av en vacker utsikt. Jag skjutsade min mans lillebror till vackra Kålmården och vi njöt av utsiken och vädret.